Att få spela eller inte, det är alltid frågan...

Nu närmar sig höstpremiären med en jävla fart. Hässelby hemma 6 augusti och P18/Dalhem borta på Gotland två dagar senare.
De allra idogaste har tränat hela sommaren och på så sätt konserv erat formen väl. Vissa har till och med tränat med andra klubbar för att komma ikapp efter sina skador.Det har gett resultat. Det har blivit bättre och bättre efter varje pass.

Andra har inte synts till på en enda träning. Det syns också.
Sol och bad har säkert varit roligare.

Vi kom precis hem efter träningen från Träkvistavallen, ett riktigt bra pass där Camilla började med att köra musten ur alla med ett mördarpass "Core".
Sen var det mycket avslutningsövningar följt av två-mål. Bra uppslutning till och med vissa som man knappt trodde spelade fortfarande!

Väl hemma gick vi in för att kolla om tränarna hade skrivit något om premiären.
Döm om förvåningen när man upptäcker att vissa som inte ens varit i närheten av träningar blivit uttagna medan andra som slitit aschlet av sig inte kom med!
Nå, sådan är ju idrotten, vissa slås ut och vissa klättrar.
Jag vet bara att hemma hos oss är det inte klackarna i taket. Mycket tårar men också jävlar anamma. Det är inte lätt lätt att vara både pappa och assisterande.
Jag tar för fan inte ut något lag!
Nu ska näven knytas i fickan var så säkra! Dobbarna skall vässas.
Vi kommer alltid igen.